Det här blir antagligen mitt mest nakna inlägg jag skriver här. Jag vill egentligen inte erkänna det men jag antar jag måste göra det för att kunna kämpa bort det! Ni vet hur jag skrivit här på bloggen hur viktigt det är att träna för att det är roligt, hitta sin grej, äta med måtta och våga unna sig något riktigt gott nu som då. Samtidigt som jag skriver det här för att tipsa er försöker jag intala mig själv just det här samma.

 

Nu är jag gällande träningen i en riktig svacka. Idag var jag med pojkvännen och tränade på gymmet tillsammans (efter att jag haft många veckors paus igen!), i alla fall var det meningen vi skulle göra det tillsammans men jag blev så äcklad av vad jag såg i spegeln, det kändes som jag såg värsta berget i spegelbilden och jag kände mig så grymt malplacerad där bland alla vältränade män och kvinnor i salen att jag måste gå i ett eget utrymme för att klara av att träna effektivt.

 

Trots att jag sist och slutligen tränade aktivt med kondition och styrketräning blandat så kände jag bara när passet va slut att "jag skulle borda träna mera och hårdare" men jag var så trött i armarna att det var inte ett alternativ. Jag kände mig så uppgiven då jag konkret såg att det jag tränat upp under sommaren fallerat under 1,5 månad, och de musklergrupper som börjat synas nu inte syntes längre efter min långa paus. Besvikelsen att ha så dålig självdiciplin och älska mat kändes skämmande, eftersom jag inte är helt dumm, jag förstår att pizza, stora protioner och annat gott gjort att jag ser ut som jag gör just nu. Enkel matematik.

 

Jag är så grymt led att behöva tänka på minst lilla jag stoppar i sig eftersom det börjat lägga sig direkt på min kropp ju äldre jag blir. Jag ser bara mina "tjocka" ben och bak, och känner vad fasen ska jag göra. Jag vill inte gå hungrig, jag vill kunna unna mig godsaker eftersom jag älskar mat och massa gott, men jag vill inte se så här otränad ut. Rädslan att bli så som jag såg ut 2010 är för stor och jag vantrivdes i den kroppen, men samtidigt ser jag ändå mig smyga åt det hållet.

 

Jag avundas andras självdiciplin, och jag avslutade min socker strejk 21 september eftersom jag fick mens några dagar senare och då blir jag alltid gryyyymt godissnål och får känslan "jag måste ha!!", så där fallerade det. Jag har så svårt att veta hur jag ska få tiden att gå ihop, vara på praktik/jobba + hinna rida + hinna skriva på slutarebte och ännu där till träna om jag vill bort från denna pösiga kropp.. Jag känner noll ork men ändå vill jag ha förändring..  Jag får dåligt samvete när jag äter mera eller unnar mig gotta, men samtidigt blir det som ett tvångsbeteende att jag ändå tar ett chips till, eller lite större portion i alla fall.. Cirkeln ska brytas, men jag vill kunna unna mig, men min kropp tillåter tydligen inte det när man pöser för minst lilla.. Ush, tycker inte alls om att bli äldre!!